Vad ryms i den lilla gesten om inte oändligheten? Går upp på morgonen efter en något stökig natt med lill-Uman och tröttheten liksom dånar i fotsulorna. Allergi kanske hinner jag tänkta när jag trampar mot köket med den lilla på armen. Mina tankar går till min man som är allergiker och som trots det lever sitt liv med det finaste som finns på fyra ben. Vår pudel är inte hans största allergena problem, utan det är vårens sköna sprickning. Sköna soliga dagar som dessa är den spröda våren en plåga hinner jag och tänka med en lång blick ut genom köksfönstret medan jag greppar min hand om den kaffekopp som står på värmning på expressomaskinen.

Jag sipprar och tittar in i Umas ögon. Hon ler som bara hon gör. Kaffet lite kallt så koppen åker in i micron. 30 sekunder.

Och så står jag här och har huvudet fullt av tankar på min allergiker till make och tittar på det underverk som han medskapat. Hon får hans vackra ögonfärg i min pliriga och uppfodrande blick. 20 sekunder blir 10.

Nedräkning och jag är fylld av ömhet till dessa två. Slås av vilken kärlekshandling han gör, min älskade, varje morgon. När jag ligger kvar och hämtar upp det som är kvar av nattvila med bebis så tar han tid från sitt morgonstök med två pojkar och sig själv mot klockan för att göra en kopp latte med havremjölk till mig. På bänken står också ett kokt ägg kokt till perfektion enligt mitt mått.

För mig betyder det att jag kan såsa upp på morgonen och få i mig något så att jag silpper sitta hungrig och kaffetörstig och amma någon timme. Men mest betyder det omtanke.

Pling! Jag och Uma sölar bort till soffan och sätter oss. Hon äter och jag surplar kaffe. Oändlig nåd. Den tar ibland gestalt i det oväntade mellan tanken på en allergiker och ett micropling.