Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.