Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska frågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt demokratiskt. Men de behöver också förändrar med konturer som vågar bestämma villen ram de ska leva i.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mkt väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! eller muffins kanske – eller kaka! – du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka
En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?