Augustikvällens fuktighet sveper in över varma klippor. Jag njuter av strumporna som med stor möda träs på nyss torkade fötterna. Håret är blött och kroppen skakar av nedkylning. Skymningen kommer raskt och vattnet ligger helt blankt och stilla. De vågor som böljar är mjuka och långsamma. De liknar sanddynor i en sagoöken som någon gjutit olja på. Längst in mot klipporna är vattnet nu svart. Här har natten redan kommit. På de klipporna där vi sitter har vi inte kvällsljus. Solen gör istället att bergen glöder på andra sidan den glittrande fjorden. Vi har nyss badat, skolan börjar imorgon och jag är med min bästa kompis. Vi är 8 år och ska snart smyga hem över bergsknallen bakom oss.

Vi bor så oerhört lyxigt. Det är vi helt ovetandes om, för det är för oss självklarheter. Lyxen består först och främst i att just vi är grannar. Vi två som är lika gamla och som stämmer så bra tillsammans. Vi som fann varandra vid första ögonkastet när vi var fyra, på baksidan av våra hus och som sedan intog varandras liv med sällan skådad självklarhet.

Lyxen finns också i att vi på andra sidan gatan, från där vi bor, har en ödetomt med en badplats. När man vill kan vi smyga ner till vår hemliga plats och ta ett morgondopp, ett lunchbad eller en kvällssimtur. När man inte vill bada så kan man njuta av ljuset, doften, fukten och ljudet från havet. Det är oerhört lyxigt att växa upp i en naturnära stad som Lysekil.

Min bästis Alexandra och jag är som systrar. När vi växer upp där invid klipporna i Lysekil så ses vi varje dag. Vi leker jämt och vi gror sakta med åren in i varandra. Hon är min cypress om jag skulle vara en ek i vår gemensamma trädgård.

En annan lyx som vi har, där i småstaden på västkusten, det är närheten till allt. Vi två cyklade iväg tillsammans redan när vi var fem år gamla. När vi gick på Lekis på Parkförskolan, nära centrum, så gick vi dit själva. Vi började 9 och slutade 12. Efter lekis gick vi hem och lekte. Det var en promenad på 650 meter. För oss var det långt då, men en självklarhet att klara av.

I vår stad fanns inga rödljus. Inte heller kan jag påstå att vi mötte några bilar på vår väg. Det var mer än säkert att lämna oss två knatandes fram och tillbaka till lekis. Som vi växte av den uppgiften. Att redan som liten få känslan av att kunna klara sig själv tillsammans med sin kompis, det var stort.

Jag minns sista dagen på lekis. Vi var då alltså 6 år och skulle snart börja 1:an. Skitsmå med andra ord. Men, jag vill minnas att jag kände mig super stor. Min bästis Alexandra var jättefin med sina vackra lockar i sin man till hår och i rosa puffärmar. Jag hade högklackade röda skor. Nog var det mer taxhöjd på dem, men de lät så där snyggt. Nu var vi redo för världen. Jag ser framför mig min skylt vid min plats i den gröna hallen, en nyckelpiga, som jag sa hej då till den dagen. Hejdå lekis, hejdå tant Greta och fröken Pia! Sista skutten ner för den branta trappan och ut ur den tunga porten.

Jag kan inte minnas några föräldrar som var hemma när jag och Alexandra kom hem från lekis efter lunch de året som vi gick där. Det kanske de var, men eftersom vi hade varandra så kan jag inte se dem för mitt inre. De var inte viktiga på det sättet. Vi levde vårt parallella liv i vår lekbubbla. Den var fantastisk. Det är lyxigt att få bli så betrodd som barn.

Mina barn följer vi till både skolan och förskolan. Nästa år börjar Ruben förskoleklass, nuvarande lekis, och då går Hugo i trean på samma skola. Om jag som mina föräldrar skulle låta dem gå själva till skolan skulle jag göra något mycket ovanligt i våra trakter. Kanske också i vår tid och stad. Jag önskar att skolvägen var så säker att jag kunde släppa dem. Att få ta sig till och från skolan själv, det gör under för självkänslan. Men här där vi bor kör bilarna snabbt och vägarna saknar trottoarer. Vi föräldrar har också blivit lite mer av den ängsliga sorten, har vi inte? Den frihet som vi hade där vid havet har jag svårt att se att jag fullt ut ger mina barn. Jag skulle vilja göra det. Något i samtiden får mig att tveka.

Min bästis bor idag med stor frihet för sina barn. De går själva till skolan, på en bilfri skolväg, på sin fantastiska ö utanför Göteborg. Vilken gåva det måste vara för hennes barns självkänsla. Efter skolan kan de också njuta salta bad, långt efter att badgästerna lämnat ön för säsongen. Det är deras vardag, att leva bredvid havet. Jag har svårt att tänka mig en bättre uppväxtmiljö.

Vi har också ganska nära till ljumma klippor. Dock inte till något västerhav, med tång och levande djupt vatten. Istället har vi vår lilla badsjö 200 meter från tomten. Stockholm är fint på det sättet med sina små insjöar insprängda i stadens miljö. Här sitter vi om ljumna augustikvällar och hör myggen viska att natten är på väg. Vattnet smeker med sin söta stillhet längst kroppen när vi dyker i. Skageracks stora salta djup är långt borta. Här finns inga överraskningar som man vill avslöja innan man dyker. Blundar du är det tyst. På klippan är det dock lika varmt och sockorna är också sköna att ta på. Nu är det snart höst.

I morgon går Hugo till skolan sin tredje dag. Vi ska följa honom dit och hem, men börja prata om att öva på att gå själv. Jag vet ju vad det gör med självkänslan. Vi ska också prata om när vi kan hälsa på ute på ön igen. Precis som jag har han en jämnårig vän som han älskar att vara med där. <3.