Pausa. Man behöver Pausa när man är inne i de sista veckorna av en graviditet. Idag har jag tagit två rejäla sovpauser, både för- och eftermiddag. Runt omkring dessa pauser har jag läst artiklar på nätet och framför allt två välskrivna sådana.

Den ena var en beskrivning av vad som hände på ön utöya för ett år sedan i Carina Bergstrands artkel Dagen vi aldrig glömmer Jag kände först ett motstånd till att läsa – mina senaste dagar har kretsat så mycket kring tragedin och massakern. Men det visade sig bli en viktig läsning. En som inte var fri från tårar och igenkänning. Tänk vad fruktansvärt att tro att man är på en så säker plats som visar sig vara en sådan dödsfälla. Men också insikten om att de som var där var i stor utsträckning barn som använde sig av och agerade utifrån barns logik och tillit. Någonstans känns det hela så mycket grymmare då.

Det får mig också att glädjas åt min trygghet och min tacksamma stjärna som inte fört in mer lidande i mitt liv än vad jag har fått. Det finns så mycket fasansfullt som vi människor är kapabla att utsätta varandra för. Och barn för. Tänk bara på Syrien och de dagliga trauman och övergrepp som utspelar sig där. Nej en dag med insikter som denna tackar jag livet och min plats i världen.

Den andra viktiga artikeln handlade om integration. En annan slags grymhet som pågår i vårt land. En mer systematisk sådan och definitivt mer strukturell. Artikeln heter Mät din snorre, och publicerades i DN kultur och är skriven av Maciej Zaremba.

En lika hårresande och insiktsgivande artikel som lysande. Maciej går strukturerat och progressivt igenom frågan om svenska för invandrare och det något bisarra krav på flytande svenska som fp och företagsledare allt som oftast ställer. Artikeln handlade vidare om hur det sedan i verkligheten, då våra nya medborgare söker sin språkkompetens, men möts av en hårresande marknads- och entreprenörslogik där de är svarslösa och försvarslösa inför tjänstemän och upphandlingar.

Förutom lyckas artikeln på ett klokt och upplysande sätt beskriva svårighetsgrader i att behärska svenskan som språk. En läsning som för mig var riktigt viktig läsning och kunskap att få koll på. Så lyckas Maciej ge en rad verklighetsskilldringar som blir ytterligare anledning till varför jag måste fortsätta engagera mig politiskt. Det kan inte få fungera så här. Det kaninte vara värdigt ett land som vårt, att dels beskriva våra nya svenskar på det sätt vi gör i läromedel, än värre hur vi behandlar deras drömmar och möjlighet till försörjning. För mig stämmer detta inte med min syn på god integration, lyhörd offentlig sektor och ett erbjudande om möjligheternas land. Det ger en helt annan fadd smak i munnen. Läs det här exemplet taget ur artikeln mät din snorre.

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Det som också gör ont i mig är att läsa om de som sitter i styrelserna för ett av exemplen på företag som tar in stora pengar via sitt integrationsprojekt. En ledande S politiker som Tomas Eneroth har rollen som ordförande för styrelsen i bolaget Competens utbildning AB. Kära Tomas, telepaterar jag, hur tänker du här och vad har du att säga om det sättet ni tar emot människor som uppenbart är felplacerade hos er, så som artikeln beskriver? Eller är det ointressant med tanke på den peng som er upphandling ger bolaget? Är det ointressant att kämpa för rätt sociala insats för rätt person? Ett annat känt uttryck tagnerar det samma: till var och en efter behov, hur rimmar det in i detta exemplet? Det skulle jag gärna få belyst som den sosse jag är.

Missförstå mig inte, jag ser absolut poänger med upphandling, men är så förbannat trött på de upphandlingar som jag sett i kommuner där det uppenbart rinner ut skattemedel och där fokus snarare är goda relationer till entreprenörerna och privata aktörer än till brukarna. Hur är det att ta offentligt ansvar för medborgaren? Detta var bara ytterligare ett exempel på det.

Det finns andra sociala integrationsprojekt som jag tycker att kommuner och statsdelsnämnder skall lägga delar av sina pengar på förutom att rusta upp SFI. Ett av dem finns i Tensta och kallas för Livstycket. Jag var där och lyssnade på beskrivningen om hur de får kvinnor som kommer till dem som analfabeter att återfå livsgnista och blir givna nya möjligheter att delta i samhället och att delta i sina barns svenska liv genom att få lära sig läsa. En gåva som får en människa att sträcka på ryggen och en gåva till barn som plötsligt får en mamma som kan läsa deras scheman och andra lappar de får med sig hem. En förälder som integrererats i samma verklighet som dess unge. Otroligt starkt och viktigt.

Detta är ett sant socialentreprenöriellt framgångsprojekt – men som givetvis inte ges något vidare stöd från kommun eller landsting. Varför? Ja ett skäl var att det var oklart vems ansvaret för analfabeterna var. Ett annat att deras läskunnighet ändå inte får dem in i jobb. Spelar roll att de blir mer svensksocialt kompetenta föräldrar och på det sättet kan leda sina ungar i tryggare riktning i livet!?! En investering som i mina ögon borde vara värd miljoner. Nej, jag önskar att det vore mer långsiktiga satsningar i vår välfärd och integrationsapparat. Och väldigt mycket mer humanism.

Idag har jag lärt mig att glädjas över den trygghet som jag har och lever i varje dag. Men också lärt mig om varför jag vill att andra människor skall få chansen att uppleva det samma i deras nya land Sverige. Två insikter tack vare pauser, vila och tillgång till twitter.