-Mamma nästa vecka ska vi åka skidor med klassen. Så jag behöver såna vad heter det nya täckbrallor. 

Tjejen på tuben åker in mot stan med sin mamma. De bläddrar i varsin Metro. Kommentaren och påståendet, för det är ingen ren fråga, är en kort konversation som är lika snabbt avklarad som den kom. De fortsätter bläddra i Metro. 

Och jag fastnar där. I fenomenet. Det där att tjejen, som kanske är 14, ställer påståendet, med den underliggande frågan, om nya täckbrallor med en slags trygg självklarhet. Jag hoppas att hennes mamma nu inte har en klump i magen när tanken på alla utgifter hopar sig. Förhoppningsvis är det på sin höjd en känsla av besvikelse som mamman erfar att hon ser sin egen konsumtion kvittas mot nya gears till kidden. Då har hon i alla fall något utrymme. Det är verkligen något alla inte har. En tåckbyxa kan spräcka allt.

Jag minns hur det var när jag var pank och ensamstående mamma. Då när mina föräldrar betalade min telefonräkning varje månad. Fast jag var var vuxen och förälder själv. Det fick vara så när det bara fanns min ynka assistentlön från skolomsorgen. Inte ens en heltid hade jag, men en dotter som behövde overaller, mössor, vantar, nya jeans. Jämt nya jeans och nya skor. Hon växte som en raket. Vad kan man göra mer än cyniskt önska ett barn som inte växer? Då var det inte min egen konsumtion som kvittades för ett par nya brallor, utan teleräkningen. 

Barnfattigdom är djävulskt. Det tär och det söndrar. Det märks. Och man skäms. De som vet mest om det är barnen tror jag. I föräldrars välvilja och kamp att dölja en misär så sipprar det. Glöm aldrig att barn har som ett sjätte sinne. De ser och känner hur det är, men har inte språket att få ut det. Istället speglas vår egen ångest i deras kroppar. Det ska inte behöva vara så i ett land som vårt. 

I tjejens påstående fanns frågan om det gick att få nya täckbrallor. Det var inte ett rent ”ska ha” utan snarare ett samarbetskontrakt som åberopades. Där fanns förhoppningen för vad det skulle kunna betyda för henne att kunna delta utan att skämmas, utan att frysa. Utan att behöva vara låtsassjuk för att man inte har allt. Eller ett uttryck för att de har det så bra. Att dealen barn-förälder håller.

Ja för där fanns den där nöjdheten om jag hör i min dotters röst ibland som handlar om att jag som mamma kan tillgodose hennes behov. Att jag liksom kan göra min del av dealen med att föda upp någon. – Och ja, jag vet att man kan få krupp på konsumism och att ha och ha. Jag tror inte man skall förstå det så. Jag tror man ska höra symboliken. -Min mamma ger det jag behöver och jag behöver inte oroa mig eller ha ångest för att jag som tonåring skall passa in eller kunna delta jämlikt på min sociala arena. Jag är trygg, mätt, torr och glad. 

Idag har jag alla resurser som min tjej behöver. Hon vet det och vi pratar om det ibland. Hon har fattat att jag gav min sista krona för hennes väl, fritid och möjlighet. Hon vet att det inte är självklart. Det finns mycket försörjningsångest där ute. 

Sverige kan bättre. Mitt löfte då som nu är att göra vad jag kan för att minska ångest och maximera ungas lika möjlighet till val och lycka här i livet.